Posts Tagged ‘ ungdomsböcker ’

”Kärlek verkar vara en lurig sjukdom. Man tror att man är helt frisk, bara lite pirrig liksom. Och sen bara kaboscha!”

image

Det borde finnas regler
Lina Arvisdsson
Roman 13+
Danskt band
320 sidor
ISBN: 978-91-86634-18-6

Vad gör man med livet om man bor i en håla? In the middle of nowhere. Om man är fjorton år och allt man drömmer om är att få börja på det där gymnasiet, träffa kärleken eller iallafall få ligga. Men framför allt och viktigast av allt, komma bort.

Mia heter egentligen Maria men det får man absolut inte säga. Hon är fjorton. Inte barn. Inte vuxen. Hon har fått mens (som förövrigt är guds straff till kvinnan)men inga bröst.  Hon har något svart i sig ibland. Hon vill hångla, gärna med någon som är tusen procent för hundra procent säger man om allt och det är bara okej.

Mia har Mirjam. Dom har kännt varandra forever och kommer alltid vara dom. Mirjam är den snygga, eller är hon den söta den vackra. Mirjam blir kär i Per. Per är gubbe, typ 40 och peddo, tycker Mia och Karl. Karl är Mias och Mirjams andra bästa vän. Han är pluggisen. Nörden. Inte som dom. Han tillbringar helgen med att läsa tjocka böcker om fysik eller något annat svårt.

Så träffar Mia han. Han med stort H. Han med hatten, hängslen, egen lägenhet och som spelar i band. Det är kärlek och inte bara hångel på fyllan. Men hur gör man när det inte finns några regler.

Ja, vad ska jag säga.. Det borde finnas regler kröp in under huden. Den flöt runt i mitt blodomlopp och jag tänkte att jag borde haft Mia när jag var fjorton. Jag borde haft någon som tänkte som jag och det gör hon. Jag skrattar och gråter när jag läser hennes reflektioner om världen. Livet. Kärleken. Lina Arvidsson har verkligen lyckats med att hitta det där språket, hon träffar precis rätt, precis hela tiden.  Hon blandar svenska med engelska meningar och får verkligen till den där tonårsdialekten. Den följer med i hela boken, inte bara i dialoger. På tal om dialoger är Det borde finnas regler ett skolexempel på välskriven dialog.

Det finns stycken i boken som kan vara något av det vackraste jag läst. Rader jag läser och får rysningar av.

”Allt tjaffs om att man minns ögon färg och sånt, att man kommer ihåg allt han säger. Det är så. Fast ändå inte.
Mest av allt minns man något helt annat, som man sen kopplar samman med den här människa. Nått med hur han luktar. Och hur han rör på huvudet när han skrattar. Det känns som om man har sett honom förut. Eller åtminstone velat se honom. Att det var meningen. Att man bara vill stå kvar. Men det tänker man inte heller på.Vad tänker man på? Ingen aning. Jag tänker kanske ingenting alls. Jag tror så här: man  tänker ingenting alls. Allt bara händer. Och det är det bästa man varit med om. Det är allt. Och att man bara vet.” s.121

Om jag ska säga något som jag saknade så kanske lite action. Jag vet inte men jag skulle vilja att den ledde någonstans. Nu är det en väldigt vacker skildring av vänskap kärlek tonår och den håller absolut. Kanke är den lite spretig kanske skulle jag vilja att trådarna bands ihop i ett avgörande. Kanske vill jag ha ett vattenfall. Nu flyter den mest på och mynnar ut.

Jag får verkligen tacka gilla böcker för att de skickade Det borde finnas regler till mig. Bara att få ett recensions ex gjorde mig glad. Att det sen visade sig vara en bok jag verkligen kommer bära med mig är ju bara ett hur stort plus som helst.

Behöver jag säga att jag rekommenderar den. Till alla. Klicka hem från adlibris eller bokus.

Just det, Lina har en blogg också. Den kommer iallafall jag kika upp.

Rubriken är tagen från sidan 135.

Annonser

Hungerspelen – ”De är liksom en välskiten bajskorv, perfekt men fortfarande bajs.”

Jag kollar som vanligt runt bland bokbloggar och fortfarande skriver nästan varenda bloggare om hur fantastiska hungerspelen är.

Jag tror det var i september nån gång jag först såg det, fenomenet, jag misstänkte att det var precis vad det var det nya. Det man bara ska älska, Twilight börjar ju bli lite gammalt nu och nej jag har inte läst dom. Den här gången ville jag vara med, den här gången ville jag läsa fenomenet så jag faktiskt kunde såga det, ha kött på benen och verkligen kunna säga ”Ja, jag har läst dom och nej jag tycker inte om dom.” Skulle det nu visa sig att jag tyckte om dom så var det ju bara bra, kul att hitta bra böcker!

Så jag bestälde hem dom och började läsa. Från första stund hatade jag Katniss, denna fruktansvärda egoistiska människa som är helt känslokall och uppenbarligen socialthandikappad. Ja, det är huvudpersonen. Sen tyckte jag att storyn var lam, språket trist. Förutsägbar, jag menar så fort man hörde distrikt 13 så visste man ju att det var dit de skulle. Sen är de onödigt brutala, tycker det är lite billigt när de kastar våld i ansiktet på en, en sån författare har för dålig tilltro till sina läsare. Det finns inget bättre än människans hjärna man måste ge den precis lagom med hintar så den kan få upp en bild av vad som händer för den bilden kommer var sjukt mycket snyggare än om du visar hjärnan en film på vad som händer. Något positivt var att de var lättlästa och okej, man ville vända sida. Det var inte jobbigt att läsa trotts den dåliga kvalitén.

En kompis lånade böckerna av mig och hon tyckte väl att de var okej. Fick ett sms efter att hon läst första boken eller kanske andra.
Vän:”Även om de här böckerna inte är superbra så måste jag läsa, vad finns i distrikt 13 liksom? (berätta inte) ;)”
Jag: ”De är liksom en välskiten bajskorv, perfekt men fortfarande bajs.”
Vän: ”Haha lite så.”

Läs dom, för alldel, läs! Jag tittar på hollywood fruarna på tv fast det är skit, det är avkopplande. Läs! Men snälla sluta säg att det är så himla bra. Ni är bättre än så.

Lova gästbloggar – Hemlängtan

Titel: Hemlängtan
Orginal titel: Back Home
Författare: Michelle Magorian
Förlag: Tiden
Sidor: 472

Mitt första gästinlägg i Bokad-bloggen!

Skulle låna en gammal goding på biblioteket idag: En liten kärlekssång av Michelle Magorian.
Den var magasinerad, och när bibliotekarien hämtar den passar hon på att ta med ytterligare en gammal bekant, av samma författare: Hemlängtan.

Hemlängtan minns jag som en hemsk bok, i samma anda som Magorians bästsäljare Godnatt Mister Tom. För er som har läst den kan jag meddela att Hemlängtan är värre; hemskare, frustreradare och outhärdligare.

Boken handlar om Rusty, som de senaste fem åren varit evakuerad till USA under andra världskriget, och om hur hon återvänder till det krigsskadade england, som ännu inte är i fred med Japan. En lillebror hon aldrig träffat och en mamma som behandlar henne som luft, eller som den sjuåring hon var när hon åkte.

Internatskola står på schemat, Rusty känner sig bortskicka. Något hon nästan blir tacksam för när hennes pappa äntligen återvänder från kriget. Ur askan i elden.

Det som gör boken uthärdlig och läsvärd är att Rusty är en äkta hjältinna som ibland säger det hon (och vi) tänker – äntligen! Hon står allt som oftast för den hon är, och inget lämnas egentligen osagt när boken väl är slut. En välsignelse för oss som i andra böcker brukar lämnas med en gnagande känsla av att några karaktärer trots allt inte fått den utskällning de förtjänade… 

Rekommenderas till dig som gillar att sträckläsa, att ha andra världskriget som bakgrund och som tål att bli arg och ledsen över en bok.

På återseende!
Lova