Posts Tagged ‘ barndom ’

I min källare bor vintern

image

Titel: I tunga vintrars mage
Författare: Andrea Lundgren
Förlag: Natur och kultur
Utgiven: 201001
Sidor: 219

I natt läste jag ut I tunga vintrars mage av Andrea Lungren. Jag förstår inte varför jag väntade så länge med den. Jag kände ju redan när jag möte Andrea att det var något speciellt med henne, att hon hade ett språk som hade något. Det.

I tunga vintrars mage handlar om Riga. Pojken Riga, inte staden. När Riga är fyra år försvinner hans mamma. Han springer ut i den djupa snön och letar efter henne, väntar, men hon kommer aldrig tillbaka. När Riga är nitton år dör hans pappa och med honom försvinner också sanningen om vad som hände hans mamma. Nu är han ensam. Övergiven. Så träffar han Charlie, en rödhårig tjej med en sprudlande och stor personlighet. Hon är rastlös spontan och vild. Han är kär- Hon ska väl aldrig lämna honom. Det är en berättelse om ensamhet, kärlek och rädslan den fruktansvärda rädslan för att bli övergiven, lämnad. Igen.

Det här är Andrea Lundgrens debutroman och jag vet att hon inte var särskilt gammal när hon skrev den, strax över tjugo kanske. När jag läser förundras jag över hur hon med fast hand guidar oss igenom barndomen. Snöhajar, monsternallar kotttigrar. Det är så levande och ändå är språket så enkelt, så direkt och rakt. Kanske är det ljust därför för att hon inte svävar i väg i onödiga detaljer som det hon visar blir så tydligt. När jag läser om Riga som liten tänker jag på vad en väldigt klok pojke en gång sa till mig. ”Även små barn kan bli ledsna när de förlorar någon de älskar.Och nu menar jag inte Aj jag har slagit mig ledsen utan ledsen på djupet för att man saknar någon.”

Jag tittar på molnen som är vita uppe på himlen.
– De åker i flera hundra kilometer i timmen, säger Daniel. Det har pappa sagt.
Jag vet att Daniel har fel för jag ser att jag skulle kunna springa om de där molnen hur lätt som helst. Men det är Daniels pappa som har sagt det och då säger man inte emot. Det vet jag utan att fråga.

Även nästanvuxenångesten beskrivs så det känns, kärleken och vänskapen och rädslan för att bli lämnad att hon ska tycka att jag är tråkig att saker inte räcker till och vad ska man göra av livet egentligen. Så himla bra. Jag vill inte att den ska vara slut. Jag vill fortsätta, ha mer och många gånger vill jag bara hålla Rigas hand.

Så nu går ni in här och klickar hem den för den är med på bokrean och finns för ett pinsamt lågt pris.

”det finns ljus som existerar men som inte kan ses” – Susann Wilhelmsson

Rubiken är ett citat ur en dikt från samlingen Vågrörelser av Susann Wilhemssom.

Jag har gått två år på skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola. Första året läste jag tillsammans med Susann Wilhelmsson. Jag gick tyvärr inte i samma grupp som henne men till slutinlämningen fick jag läsa hennes text, ett utkast till diktsamlingen Akter. Jag blev väldigt gripen av hennes poesi och kände; äntligen  någon som kan förstå mig och mitt uttryck.  Egoistiskt kanske men vi var inte så många som skrev poesi det året så jag hade mest läst och skrivit responser på romaner.

Nu arbetar Susann Wilhelmsson som skrivarpedagog på Folkuniversitetet Malmö. Hon driver bland annat kurser i självbiografiskt skrivande och det skulle verkligen vara roligt att gå en kurs med henne som lärare. Samtidigt jobbar hon på sin tredje diktsamling och jag väntar med spänning.

Akter är en diktsamling, en hybrid mellan journal, socialvårdsakt och dikt. Jag hade inte sett något liknade och har nog fortfarande inte gjort. Den hadlar om Maria och hennes tidiga barndom där hon möter socialförvaltningens omhändertagande, föräldrar som mår psykisktdåligt och bara en väldigt ostabiluppväxt. Som läsare får du följa Maria genom journalanteckningar.

Att den är skriven på det här sättet när man bara får se de små glimtar som står skrivna i journaler är något den verkligen vinner på. Det träffar rikt i magen, bröstet, hjärtat. Pang bom rakt in. Jag kan verkligen rekomendera den.

Susanns andra bok är  Vågrörelser som jag tyvärr ännu inte har läst. Men det jag har sett ur den verkar mer än bra. Jag är jätte nyfiken på den. Den ska vara en fristående fortsättning på Akter. Jag har fått uppfattningen om att den är mer  ”poetiskt” skriven. Kommer självklart skriva mer när jag har läst den.

Kolla in Susann Wilhelmsson, hon kan det där med poesi!

Bokad minns Astrid – ”Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd.”

Hos EnligtO uppmärksammas jag om det här. Den 28 Januari 2002 dog allas våran Astrid Lindgren. Det är alltså tio årsedan. Jag tror alla har något minne av henne. Jag kan inte tänka mig en uppväxt utan Bröderna Lejonhjärta, Mio min mio, Emil i Lönneberga, Pippi, Madicken, Rasmus på luffen, Barnen i Bullerbyn, Ronja Rövardotter och jag har säkert glömt någon.

I höstas läste jag Mio min Mio igen, det var en helt annan upplevelse som vuxen. Jag ser fram emot att få krypa upp i soffan och läsa Emil, Pippi, Ronja och Bröderna Lejonhjärta för mina barn i framtiden. Mina favoriter är Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Men Karlsson på taket kan vara något av det värsta jag vet.

Astrid böcker är översatta till 96 språk och har läst av barn över hela världen. 2010 hade hon sålt 145 miljoner exemplar, det är en hisnande siffra för en svensk författarinna. Vi kan svära över att hon aldrig fick Nobelpriset men hon har ändå fått en hel del fina utmärkelser. Snart kommer hon även finnas på tjugokronorssedeln.

Hon inte bara skrev fantastiska böcker hon hade svar på tal till journalister som kommer med dumma frågor också.

Sagt och skrivet av Astrid Lindgren:

”Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss.”

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.”

”Journalister är så envisa. Lämna ett tomrum i tidningen bara och skriv: – Här skulle det ha stått nåt om Astrid Lindgren, men hon ville inte.”

”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

”Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på var den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Därmed inget ont sagt om blått!”

”Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.”

”Måste vi inte, efter alla dessa årtusenden av ständiga krig, fråga oss om det är något konstruktionsfel på hela människoarten, eftersom vi alltid griper till våld.”