Archive for the ‘ Självbiografier ’ Category

Glasborgen

Igår läste jag ut Glasborgen av Jeannette Walls. Det kanske har verkat som att jag inte tycker om den med tanke om min önskan om att den skulle ta slut så jag kunde läsa Hello Kitty måste dö. Ja ja. Så är det iallafall inte.

Glasburen var riktigt riktigt bra.

Jag brukar inte läsa självbiografiska böcker längre, gjorde de mycket för några år sedan men nu brukar jag inte orka med alla som ska visa upp sig som offer och sen skrika ut hur starka de är. Taskigt av mig kanske, jag menar inget illa mot dom, jag orkar bara inte läsa om det. Glasburen var annorlunda. För det första målar Jeannette aldrig ut sig eller sin familj som ett offer. För det andra har hon ett underbart originellt  lekfullt språk med beskrivningar som är helt fantastiska.  Mitt skrivarhjärta slog volter flera gånger.

Jag har funderat över hur jag ska beskriva vad boken handlar om och det är inte helt lätt. Eller jo den handlar om Jeannettes uppväxt…. men sen då, ja… Jag vet inte hur jag ska beskriva hennes föräldrar, de är annorlunda. Riktigt annorlunda. Läs boken den är bra. Bästa självbiografin jag har läst.

Läs den.

 

Tack Eva!

Annonser

är det jag som inte har öppnat ögonen eller har det blivit många

Självmordsböcker eller iallafall om unga som dör?

Jag läste i dag i Vetlandaposten om en familj som förlorat sin 23 åriga son. De har skrivit en bok om tiden efter självmordet. Sen kollar jag in nyheter på adlibris och hittar både denna och den här.

Jag säger inte att det inte är viktiga böcker, jag reagerade mest på att jag hittade tre i dag.

Viktigt nyhet

I min önskelista finns ”Slutstation Rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott” Av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Jag tror det var på högstadiet jag för första gången läste ”Zebraflickan” av Sofia Åkerman, hennes självbiografiska roman om hennes självskadebeteende och väg genom vården och tillslut tillfriskande. För tre årsedan var jag på en föreläsning av Sofia och hjälp vad jag blev imponerad. Vilken tjej! För hon är en ung tjej, född 84. Hon står inför en stor grupp människor och pratar om så utnämnande saker som om första gången hon skadade sig, hennes familjs förtvivlan, ätstörningar och åren på låsta avdelningar. Jag grät och skrattade under föreläsningen. Tyvärr är jag alldeles för blyg för att gå fram och prata med henne senare. Jag skulle gärna gå och lyssna på henne igen för det var riktigt intressant.

Sofia har varit med och grundat organisationen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation).

Om Slutstation rättpsyk då. Jag har ju inte läst den än men jag har sett dokumentärer om just det här ämnet, unga tjejer som mår riktigt riktigt dåligt och skadar sig själva på alla sätt de kan komma på låses in på rättspsyk utan att ha begått något brott. PÅ rättspsyk vårdas dom inte, de förvaras. Unga tjejer som inte har gjort någon något och som inte utger något risk för något, för någon annan än sig själv, för sitta på anstalt med mördare och våldtäktsmän. På rättspsyk utsätts för tvångsåtgärder som tvångshandskar, hjälm, isolering och bältesläggning.

Vi pratar om Sverige och vi pratar om 2012. Detta händer just nu och det är pinsamt att detta landet, välfärds Sverige, har misslyckats så totalt med att ta hand och vårda dessa flickor. Sofia och Thèrése har under flera år intervjuat kvinnor som vårdats innom rättspsyk och även träffat ansvariga vårdgivare och myndigheter.

Anledningen till att de sitter på rättspsyk är att det är den enda avdelningen med den höga säkerhetsnivån. Jag förstår inte hur vi kan vara så oförstående och ha så lite kunskap. Tjejer, nä människor) med självskadebetende har en väldigt väldigt hög ångest, de har kanske en låg självkänsla, kanske varit med om jobbiga traumatiska händelser. De här tjejerna ska inte straffas, de ska hjälpas!

Och ja, jag skriver tjejer, för det är mest tjejer som självskadar. Självklart finns det bland killar också men de är inte lika många.

Jag vill läsa denna fast jag vet inte om jag vill. Jag är rädd för att det ska vara för jobbigt.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning

Inlägg från oktober 2011

Titel: Vad jag pratar om när jag pratar om löpning
Författare: Haruki Murakami
Förlag: Nordstedts
Utgiven: 201103
Sidor: 217

Nu har jag läst ut Haruki Murakamis memoarer som han själv kallar de. Han skriver som sitt liv som romanförfattare och långdistanslöpare. Det är som att lyssna på en mycket vis man som berättar något intressant så att du aldrig trodde de kunde beskrivas så vackert. Murakami har något i sitt språk som gör att jag blir rofylld. Orden vaggas in bokstav för bokstav. Och jag som hatar att springa drömmer om att snöra på mig skorna och springa. En fot före den andra. Gång på gång på gång. Det är något meditativt över det. Jag önskar jag kunde hitta min sån sysselsättning. De jag trivdes med så och de som gav mig det lugnet.

Jag blir alltid kär i Murakamis böcker och jag tror det beror på att de alltid ger mig något. Både tankar och önskningar men mest av allt är det upplevelsen. Han får mig att se känna höra smaka på ett sätt som inte många författare klara av. Och på lugnet. Murakamis rytm är unik.

Behöver jag säga att ni borde läsa den? Framför allt om ni skriver eller gillar böcker. Eller tränar och gillar sånt. Han beskriver träning så att till och med jag till träna

Ska det vara så här?

Titel: Ska det vara så här?
Författare: Helena Dahlstrand, Peter Dahlstrand och Susanna Simonsson
Förlag: Duo Dito Förlag
Utgiven: 201105
Jag är hundvakt hela dagen. Men hundarna sover och jag kryper upp i soffan och undrar vad jag ska göra. Så ser jag boken mamma köpte av uppfödaren. Helena Dahlstrand som vi köpte Wilja av. Boken om hennes dotter Sanna. Sanna med ADD och högfungerande autism. Ska det vara så här? Jag börjar läsa.

Håller tillbaka tårarna. Läser och läser. Det kunde lika väl stå Issa i stället för Sanna. Så väl känner jag igen mig i hennes känslor. I hennes aggerande.

Lite skillnader finns det. Hon fick sin diagnos som barn. Jag fick min som vuxen. Sen verkar familjens vara lite mer engagerad men de beror kanske på att de redan har diagnoserna.

Likheterna är flera. Det självdestruktiva. Skolans ”lösningar”. Känslan. Ångesten. Ja. Jag tror nästan att någon har skrivit en bok om mig.

Och nej. Det ska inte vara så här. Men det är det. Jag vet det. Det är fel. Det gör mig arg och matt. Jag försöker inte tillåta mig själv att tänka ”det kommer aldrig lösa sig”.
När det är som värst lägger jag all energi på att trampa vatten. Hålla mig flytande. Allt jobbigt läggs undan tills jag ser land.

Jag vet att jag är bra på att dölja att till och med de närmsta har svårt att se när jag är som sämst. Jag drar mig undan. ”jag är trött… Mår lite dåligt.” Och skakar av ångest.

Det verkar som det blev bättre för Sanna och jag hoppas det blir bättre för Issa också.

Den här boken trampade rakt  in i mitt hjärta och rev runt. Den är skriven i ett enkelt språk men det är inget negativt snarare positivt då det gör att den är lätt läst och vem som helst kan läsa boken och få ut något av den. Jag rekommenderade den senast i dag till min läkare. Har du eller känner du någon med nevropsykologiskafunktionshinder rekommenderar jag denna boken. Självklart kan du läsa den om du bara är helt vanligt nyfiken också.