Archive for the ‘ Politiskt ’ Category

Fredrik gästbloggar – TJETJENIEN – Sanningen om kriget

TJETJENIEN – Sanningen om kriget
Anna Politkovskaja

Från att en gång varit en intern angelägenhet, har det under årens gång blivit en stark stjärna på medieskyarna, för att åter svalna och försvinna. Kriget i Tjetjenien rasar mellan federala ryska trupper och tjetjenska rebeller. Kidnappningar, avrättningar och de fruktade utrensningsaktionerna är vardag för de lidande invånarna i Tjetjenien. Det första tjetjenska kriget ledde till stora förluster för ryssarna såväl som för tjetjenerna. En kortvarig fred bröt ut efter ett avtal om en vapenvila, men det dröjde inte länge förrän Ryssland åter gick in i Tjetjenien, i det som skulle komma att kallas det andra tjetjenska kriget.

I åratal stred trupperna mot varandra, helt utanför den europeiska allmänhetens vetskap.
Det som skulle öppna upp ögonen för de europeiska medierna var den händelse som tog plats i Moskva 2002. Den 23 oktober stormade tjetjenska rebeller in på Dubrovka-teatern och tog över 800 personer som gisslan. Deras krav: dra tillbaka de ryska trupperna från Tjetjenien.
Men varför tog det sådan tid för medierna att uppmärksamma vad som skedde i öst?
Det är en fråga vars svar vi återkommer till senare. Men det fanns en eldsjäl som trotsade farorna och det ständiga överhängande hoten om att bli dödad.

Anna Politkovskaja var en av de fåtal journalister som tilläts resa genom Tjetjenien, men det som särskiljde henne från de andra var att hon inte var någon utpräglad krigsjournalist.
Hon skriver följande i sitt förord till boken:

”… man skickade mig till Tjetjenien för att rapportera om händelserna. Men inte för att jag skulle vara någon krigskorrespondent eller är särskilt kunnig i militära frågor. Utan tvärtom för att jag är en typisk civilperson. Chefredaktörens idé var helt enkelt att jag som utpräglad civil person skulle ha lättare att förestå de umbärande som andra civila, befolkningen i tjetjenska byar och städer utsattes för till följd av det krig som de kastats in i…”

Redan i förordet förklarar hon boken, för det som står skrivet är en utmärkt förklaring av bokens innehåll. Att läsa och tolka boken har varit en resa av blandad oförståelse och fundersamhet, men samtidigt har den varit oerhört känsloväckande. Genom att läsa Politkovskajas skildringar och upplevelser av det andra tjetjenska kriget, så har jag fått upp ögonen för var som egentligen skedde bakom den ryska militärens ridåer. Dock har jag viss kunskap om ämnet sedan tidigare, men det som stod skrivet i hennes bok var fruktansvärda saker, och var för den tjetjenska befolkningen en onaturlig tillika påtvingad del av vardagen.

Hennes sätt att skriva är ett sådant som gör att det hon skriver, det fastnar och tolkas vidare efter boken har slagits igen. Genom att läsa boken får man en ökad förståelse och kunskap kring just det andra tjetjenska kriget, men även för bakgrunden till detsamma. Det är en mycket välskriven och känslosvallande bok, hennes beskrivningar av människorna som lever i fattigdom och utstötta är oerhört välformulerade.

Samtidigt som man blir förfärad över innehållet, så kan man inte låta bli att se de få ljusglimtar som finns. Även om människorna lever i total misär, ger de aldrig upp hoppet på en bättre framtid, där de ryska trupperna drar sig tillbaka från Tjetjenien och en infrastruktur åter kan börja byggas upp. Men när hon beskriver deras tomma blickar så känns deras hopp enbart som illusioner, när de dagligen riskerar livet från alla möjliga fronter.

Det går rysningar genom kroppen när man läser om deras livsöden, dömda till fattigdom och ständiga livshot. Att behöva betala pengar till lösensummor man inte har för att lösa ut sina släktingar, ofta levande men misshandlade, till att betala ännu högre summor för de döda kropparna för att kunna begrava dem. Det sätter spår, vars grund inte försvinner enbart på grund av en ny sida.

Den här boken är ytterst värd att rekommenderas, eftersom den tar upp det som många inte känner till. Den är samtidigt förklarande och pedagogisk, sällan tappar man spåret trots ämnet.
När man läser boken känner man riktigt hur de drabbade tjetjenerna ropar ut sin skräck, de ropar på hjälp från omvärlden som inte längre vet vad som sker bakom de stängda gränserna.
Men genom att berätta för världen om deras livsöden, så kan även vanligt folk ta del av vad som har drabbat Tjetjenien under det första och andra tjetjenska kriget, mellan de ryska federala trupperna och de tjetjenska rebellerna.

Som jag nämnde tidigare skulle jag återkomma till varför de europeiska medierna har valt att i princip ignorera eller förbise konflikten i Tjetjenien. Här kan vi även urskönja ett verkligt problem inom utrikesjournalistiken. Rent allmäntär folk mest intresserade av nyheter och händelser som sker i USA och Mellanöstern – så kallade ”hot spots”. Östeuropa är det sämre intresse för, vilket är statistiskt fastlagt. Varför är det så? Varför skall vi enbart bry oss om vad som drabbar ”det stora landet i väst” eller vad som sker mellan länderna i Mellanöstern? Givetvis är inte det oviktigt, men det fick så mycket mer utanför dessa bubblor.

Genom att läsa boken får man en frågeställning till just ovan nämnda problem.
Tankar och funderingar kring det dyker upp, och snart ställer man sig frågande till varför det är så. Är anledningarna faktiska, som exempelvis stängda gränser, politiskt klimat eller en tung ridå? Eller beror det helt enkelt på att det inte finns något medialt nyhetsintresse?
Det är frågor som är värda att tänkas på, eftersom det inte finns några logiska svar.

Fredrik K. Bogar

”det finns ljus som existerar men som inte kan ses” – Susann Wilhelmsson

Rubiken är ett citat ur en dikt från samlingen Vågrörelser av Susann Wilhemssom.

Jag har gått två år på skrivarlinjen på distans på Sörängens folkhögskola. Första året läste jag tillsammans med Susann Wilhelmsson. Jag gick tyvärr inte i samma grupp som henne men till slutinlämningen fick jag läsa hennes text, ett utkast till diktsamlingen Akter. Jag blev väldigt gripen av hennes poesi och kände; äntligen  någon som kan förstå mig och mitt uttryck.  Egoistiskt kanske men vi var inte så många som skrev poesi det året så jag hade mest läst och skrivit responser på romaner.

Nu arbetar Susann Wilhelmsson som skrivarpedagog på Folkuniversitetet Malmö. Hon driver bland annat kurser i självbiografiskt skrivande och det skulle verkligen vara roligt att gå en kurs med henne som lärare. Samtidigt jobbar hon på sin tredje diktsamling och jag väntar med spänning.

Akter är en diktsamling, en hybrid mellan journal, socialvårdsakt och dikt. Jag hade inte sett något liknade och har nog fortfarande inte gjort. Den hadlar om Maria och hennes tidiga barndom där hon möter socialförvaltningens omhändertagande, föräldrar som mår psykisktdåligt och bara en väldigt ostabiluppväxt. Som läsare får du följa Maria genom journalanteckningar.

Att den är skriven på det här sättet när man bara får se de små glimtar som står skrivna i journaler är något den verkligen vinner på. Det träffar rikt i magen, bröstet, hjärtat. Pang bom rakt in. Jag kan verkligen rekomendera den.

Susanns andra bok är  Vågrörelser som jag tyvärr ännu inte har läst. Men det jag har sett ur den verkar mer än bra. Jag är jätte nyfiken på den. Den ska vara en fristående fortsättning på Akter. Jag har fått uppfattningen om att den är mer  ”poetiskt” skriven. Kommer självklart skriva mer när jag har läst den.

Kolla in Susann Wilhelmsson, hon kan det där med poesi!

Viktigt nyhet

I min önskelista finns ”Slutstation Rättspsyk: Om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott” Av Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson. Jag tror det var på högstadiet jag för första gången läste ”Zebraflickan” av Sofia Åkerman, hennes självbiografiska roman om hennes självskadebeteende och väg genom vården och tillslut tillfriskande. För tre årsedan var jag på en föreläsning av Sofia och hjälp vad jag blev imponerad. Vilken tjej! För hon är en ung tjej, född 84. Hon står inför en stor grupp människor och pratar om så utnämnande saker som om första gången hon skadade sig, hennes familjs förtvivlan, ätstörningar och åren på låsta avdelningar. Jag grät och skrattade under föreläsningen. Tyvärr är jag alldeles för blyg för att gå fram och prata med henne senare. Jag skulle gärna gå och lyssna på henne igen för det var riktigt intressant.

Sofia har varit med och grundat organisationen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation).

Om Slutstation rättpsyk då. Jag har ju inte läst den än men jag har sett dokumentärer om just det här ämnet, unga tjejer som mår riktigt riktigt dåligt och skadar sig själva på alla sätt de kan komma på låses in på rättspsyk utan att ha begått något brott. PÅ rättspsyk vårdas dom inte, de förvaras. Unga tjejer som inte har gjort någon något och som inte utger något risk för något, för någon annan än sig själv, för sitta på anstalt med mördare och våldtäktsmän. På rättspsyk utsätts för tvångsåtgärder som tvångshandskar, hjälm, isolering och bältesläggning.

Vi pratar om Sverige och vi pratar om 2012. Detta händer just nu och det är pinsamt att detta landet, välfärds Sverige, har misslyckats så totalt med att ta hand och vårda dessa flickor. Sofia och Thèrése har under flera år intervjuat kvinnor som vårdats innom rättspsyk och även träffat ansvariga vårdgivare och myndigheter.

Anledningen till att de sitter på rättspsyk är att det är den enda avdelningen med den höga säkerhetsnivån. Jag förstår inte hur vi kan vara så oförstående och ha så lite kunskap. Tjejer, nä människor) med självskadebetende har en väldigt väldigt hög ångest, de har kanske en låg självkänsla, kanske varit med om jobbiga traumatiska händelser. De här tjejerna ska inte straffas, de ska hjälpas!

Och ja, jag skriver tjejer, för det är mest tjejer som självskadar. Självklart finns det bland killar också men de är inte lika många.

Jag vill läsa denna fast jag vet inte om jag vill. Jag är rädd för att det ska vara för jobbigt.