Fredrik gästbloggar – TJETJENIEN – Sanningen om kriget

TJETJENIEN – Sanningen om kriget
Anna Politkovskaja

Från att en gång varit en intern angelägenhet, har det under årens gång blivit en stark stjärna på medieskyarna, för att åter svalna och försvinna. Kriget i Tjetjenien rasar mellan federala ryska trupper och tjetjenska rebeller. Kidnappningar, avrättningar och de fruktade utrensningsaktionerna är vardag för de lidande invånarna i Tjetjenien. Det första tjetjenska kriget ledde till stora förluster för ryssarna såväl som för tjetjenerna. En kortvarig fred bröt ut efter ett avtal om en vapenvila, men det dröjde inte länge förrän Ryssland åter gick in i Tjetjenien, i det som skulle komma att kallas det andra tjetjenska kriget.

I åratal stred trupperna mot varandra, helt utanför den europeiska allmänhetens vetskap.
Det som skulle öppna upp ögonen för de europeiska medierna var den händelse som tog plats i Moskva 2002. Den 23 oktober stormade tjetjenska rebeller in på Dubrovka-teatern och tog över 800 personer som gisslan. Deras krav: dra tillbaka de ryska trupperna från Tjetjenien.
Men varför tog det sådan tid för medierna att uppmärksamma vad som skedde i öst?
Det är en fråga vars svar vi återkommer till senare. Men det fanns en eldsjäl som trotsade farorna och det ständiga överhängande hoten om att bli dödad.

Anna Politkovskaja var en av de fåtal journalister som tilläts resa genom Tjetjenien, men det som särskiljde henne från de andra var att hon inte var någon utpräglad krigsjournalist.
Hon skriver följande i sitt förord till boken:

”… man skickade mig till Tjetjenien för att rapportera om händelserna. Men inte för att jag skulle vara någon krigskorrespondent eller är särskilt kunnig i militära frågor. Utan tvärtom för att jag är en typisk civilperson. Chefredaktörens idé var helt enkelt att jag som utpräglad civil person skulle ha lättare att förestå de umbärande som andra civila, befolkningen i tjetjenska byar och städer utsattes för till följd av det krig som de kastats in i…”

Redan i förordet förklarar hon boken, för det som står skrivet är en utmärkt förklaring av bokens innehåll. Att läsa och tolka boken har varit en resa av blandad oförståelse och fundersamhet, men samtidigt har den varit oerhört känsloväckande. Genom att läsa Politkovskajas skildringar och upplevelser av det andra tjetjenska kriget, så har jag fått upp ögonen för var som egentligen skedde bakom den ryska militärens ridåer. Dock har jag viss kunskap om ämnet sedan tidigare, men det som stod skrivet i hennes bok var fruktansvärda saker, och var för den tjetjenska befolkningen en onaturlig tillika påtvingad del av vardagen.

Hennes sätt att skriva är ett sådant som gör att det hon skriver, det fastnar och tolkas vidare efter boken har slagits igen. Genom att läsa boken får man en ökad förståelse och kunskap kring just det andra tjetjenska kriget, men även för bakgrunden till detsamma. Det är en mycket välskriven och känslosvallande bok, hennes beskrivningar av människorna som lever i fattigdom och utstötta är oerhört välformulerade.

Samtidigt som man blir förfärad över innehållet, så kan man inte låta bli att se de få ljusglimtar som finns. Även om människorna lever i total misär, ger de aldrig upp hoppet på en bättre framtid, där de ryska trupperna drar sig tillbaka från Tjetjenien och en infrastruktur åter kan börja byggas upp. Men när hon beskriver deras tomma blickar så känns deras hopp enbart som illusioner, när de dagligen riskerar livet från alla möjliga fronter.

Det går rysningar genom kroppen när man läser om deras livsöden, dömda till fattigdom och ständiga livshot. Att behöva betala pengar till lösensummor man inte har för att lösa ut sina släktingar, ofta levande men misshandlade, till att betala ännu högre summor för de döda kropparna för att kunna begrava dem. Det sätter spår, vars grund inte försvinner enbart på grund av en ny sida.

Den här boken är ytterst värd att rekommenderas, eftersom den tar upp det som många inte känner till. Den är samtidigt förklarande och pedagogisk, sällan tappar man spåret trots ämnet.
När man läser boken känner man riktigt hur de drabbade tjetjenerna ropar ut sin skräck, de ropar på hjälp från omvärlden som inte längre vet vad som sker bakom de stängda gränserna.
Men genom att berätta för världen om deras livsöden, så kan även vanligt folk ta del av vad som har drabbat Tjetjenien under det första och andra tjetjenska kriget, mellan de ryska federala trupperna och de tjetjenska rebellerna.

Som jag nämnde tidigare skulle jag återkomma till varför de europeiska medierna har valt att i princip ignorera eller förbise konflikten i Tjetjenien. Här kan vi även urskönja ett verkligt problem inom utrikesjournalistiken. Rent allmäntär folk mest intresserade av nyheter och händelser som sker i USA och Mellanöstern – så kallade ”hot spots”. Östeuropa är det sämre intresse för, vilket är statistiskt fastlagt. Varför är det så? Varför skall vi enbart bry oss om vad som drabbar ”det stora landet i väst” eller vad som sker mellan länderna i Mellanöstern? Givetvis är inte det oviktigt, men det fick så mycket mer utanför dessa bubblor.

Genom att läsa boken får man en frågeställning till just ovan nämnda problem.
Tankar och funderingar kring det dyker upp, och snart ställer man sig frågande till varför det är så. Är anledningarna faktiska, som exempelvis stängda gränser, politiskt klimat eller en tung ridå? Eller beror det helt enkelt på att det inte finns något medialt nyhetsintresse?
Det är frågor som är värda att tänkas på, eftersom det inte finns några logiska svar.

Fredrik K. Bogar

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: