Mitt skrivarhjärta slår volter

Min mångmamma prackade på mig en bok senast jag var där, jag glömde ju självklart att lämna tillbaka En shot till tack som hon  gav mig gången innan. Men men, i morse plockade jag iallafall upp Glasborgen av Jeannette Walls, jag kan inte säga att jag har kommit långt men jag kan säga att jag gillar det jag läser.

Jag kan inte recensera den än, såklart, jag bara måste dela med mig av detta citatet.

Pappa var så säker att ett uppbåd av FBI-agenter var oss i hälarna att han rökte sina filterlösa cigaretter från fel ände. På det viset eldade han upp märket, förklarade han, och om människor som försökte spåra oss letade i askkoppen, skulle de finna oidentifierbara fimpar istället för Pall Mall som kunde härledas till honom.

 

Mitt skrivarhjärta slår dubbla slag.

 

Till min vägg tack

Tack snälla.

The universe is not made of atoms.

Betalar räkningar. Det blir så töntigt lite kvar på kontot att jag bara vill klicka hem en jäkla massa böcker, bygga mig en bokborg och leva där i alla mina dagar på te och knäckebröd.

There’s nothing in here…

Bokad minns Astrid – ”Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd.”

Hos EnligtO uppmärksammas jag om det här. Den 28 Januari 2002 dog allas våran Astrid Lindgren. Det är alltså tio årsedan. Jag tror alla har något minne av henne. Jag kan inte tänka mig en uppväxt utan Bröderna Lejonhjärta, Mio min mio, Emil i Lönneberga, Pippi, Madicken, Rasmus på luffen, Barnen i Bullerbyn, Ronja Rövardotter och jag har säkert glömt någon.

I höstas läste jag Mio min Mio igen, det var en helt annan upplevelse som vuxen. Jag ser fram emot att få krypa upp i soffan och läsa Emil, Pippi, Ronja och Bröderna Lejonhjärta för mina barn i framtiden. Mina favoriter är Ronja och Bröderna Lejonhjärta. Men Karlsson på taket kan vara något av det värsta jag vet.

Astrid böcker är översatta till 96 språk och har läst av barn över hela världen. 2010 hade hon sålt 145 miljoner exemplar, det är en hisnande siffra för en svensk författarinna. Vi kan svära över att hon aldrig fick Nobelpriset men hon har ändå fått en hel del fina utmärkelser. Snart kommer hon även finnas på tjugokronorssedeln.

Hon inte bara skrev fantastiska böcker hon hade svar på tal till journalister som kommer med dumma frågor också.

Sagt och skrivet av Astrid Lindgren:

”Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss.”

”Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.”

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.”

”Journalister är så envisa. Lämna ett tomrum i tidningen bara och skriv: – Här skulle det ha stått nåt om Astrid Lindgren, men hon ville inte.”

”Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.”

”Ni frågar vilken färg jag föredrar. Äsch, det beror väl på var den sitter! Jag föredrar en vit ros framför en blå näsa. Därmed inget ont sagt om blått!”

”Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.”

”Måste vi inte, efter alla dessa årtusenden av ständiga krig, fråga oss om det är något konstruktionsfel på hela människoarten, eftersom vi alltid griper till våld.”

Min svägerska Carine har läst farmaci men vill helst att man säger medicin, hon är alltså farmaceut men vill helst att man säger apotekare, hon har alltså ett apotek men vill helst att man säger offecin.

Titel: En dag till skänks
Författare: Anna Gavalda
Förlag: Albert Bonniers
Utgiven: 201008
Sidor: 152

”Jag hade inte ens hunnit sätta mig, utan hade ena skinkan i luften och handen på bildörren, när min svägerska gick till attack:
- Men herregud… Hörde du inte när vi tutade? Vi har ju stått här i tio minuter!
- Hej, svarar jag.

Min bror hade vänt sig om. En liten blinkning.
-Allt väl, snygging?
-Jadå.
-Vill du jag lägger dina grejer i bagageutrymmet?
-Nej tack. Jag har bara den här lilla väskan och sen min klänning… Jag lägger den på hyllan där bak.
- Är det där din klänning? Rynkar hon på ögonbrynen och pekar på den hoprullade tygtrasan i mitt knä.
- Ja.
- Vad…vad är det för någonting?
- En sari.
- Där ser man.
- Nej, det ser man inte än, påpekade jag snällt för henne, det ser du först när jag sätter den på mig.
En liten grimas.”

Så börjar den, den lilla romanen av den fantastiska Anna Gavalda. En dag till skänks. Att plocka den ur bokhyllan är som att ta sin favoritpralin ur chokladasken, chockladen smälter i munnen och man vill bara ha mer när man upptäcker att den är slut. Så letar man i asken och inser att det inte finns någon mer. Nästa bit man tar smakar inte lika bra som den brukar för man minns fortfarande den förra.

En dag till skänks handlar om tre syskon som rymmer från ett bröllop och åker för att hälsa på sin lillebror som jobbar som guide på ett slott. Under en dag får de tillbaka gemenskapen och känslan av det bekymmersfria liv de haft som barn.

Den är liten, knappt en pocket och bara cirka hundrafemio sidor med den stora texten undrar jag om den närstan borde klassas som novell. Men egentligen, vem bryr sig? Det är kanske just det nätta formatet som gör att man slås så mycket av den stora berättelse som vila inuti. En dag till skänks är skriven i ett direkt språk och när jag öppnat den kan jag inte lägga den ifrån mig. Det är ett rappt språk med mycket dialog, och det är hur bra som helst, inte för att jag förväntar mig något annat av Gavalda. Hennes porträtt träffar helt rätt och det finns ingen som kan skildra vardagen som Gavalda. Anna. Gavalda. En dag till skänks har samma nerv som man kan finna i många av hennes noveller i Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans.

Enda sedan jag för flera år sedan läste Tillsammans är man mindre ensam har jag varit fast i Gavaldaland och jag vill verkligen rekommendera henne. Om ni inte redan har gissat det ligger Anna Gavalda högt på min topplista. Har ni inte redan läst henne, gör det!

Det är något visst med Frankrike, något som träffar mitt hjärta och kittlar på¨precis rätt ställe. Jag borde åka till Paris, helst nu.

Ser nu att Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans (vansinnigt lång titel..) finns för bara 34 kronor på adlibris, det är ett hett tips!

“…you feel a little bit lost right now about what to do with your life, a bit rudderless and oarless and aimless but that’s okay that’s alright because we’re all meant to be like that at twenty-four.”

Emma: ”Whatever happens tomorrow, we had today. I’ll always remember it.”

“What are you going to do with your life?” In one way or another it seemed that people had been asking her this forever; teachers, her parents, friends at three in the morning, but the question had never seemed this pressing and still she was no nearer an answer… ”Live each day as if it’s your last’, that was the conventional advice, but really, who had the energy for that? What if it rained or you felt a bit glandy? It just wasn’t practical. Better by far to be good and courageous and bold and to make difference. Not change the world exactly, but the bit around you. Cherish your friends, stay true to your principles, live passionately and fully and well. Experience new things. Love and be loved, if you ever get the chance.”

Emma: ”When we were at University…I had a crush on you.”
Dexter: ”So what happened?”
Emma: ”I got to know you, you cured me of you.”

“And then she frowned, and shook her head, then put her arms around him once more, pressing her face into his shoulder, making a noise that sounded almost like rage.
‘What’s up?’ he asked.
‘Nothing. Oh, nothing. Just…’ She looked up at him. ‘I thought I’d finally got rid of you.’
‘I don’t think you can.’ he said”

Emma: ”I love you, Dexter. I just don’t like you anymore.”

Emma: ”Your wedding invitations are scented?!”
Dexter: ”Lavender.”
Emma: ”No, Dex, money. They smell of money.”

“…you feel a little bit lost right now about what to do with your life, a bit rudderless and oarless and aimless but that’s okay that’s alright because we’re all meant to be like that at twenty-four.”

“In eight years not a day has gone by when she hasn’t thought of him. She misses him and she wants him back. I want my best friend back, she thinks, because without him nothing is good and nothing is right.”

“Em, we’ve known each other five or six years now, but two years properly, as, you know, ‘friends’, which isn’t that long but I think I know a bit about you and I think I know what your problem is. Here it is. I think you’re scared of being happy, Emma. I think you think that the natural way of things is for your life to be grim and grey and dour and to hate your job, hate where you live, not to have success or money or God forbid a boyfriend. In fact, I think I’ll go further and say that I think you actually get a kick out of being disappointed and under-achieving, because it’s easier, isn’t it? Failure and unhappiness is easier because you can make a joke out of it.